Va, du menar 9 mil? Inte 90 mil.
Reaktioner blir det när man berättar att vi ska ut på en 90 mila vandring i Spanien under semestern. Först kommer tystnaden, sedan eftertanken; jag måste ha hört fel. Hon kan inte mena 90 mils promenad. Sedan kommer frågorna.
-Varför ska ni gå 90 mil? Finns det boende efter vägen? Hur mycket packning bär ni med er? Hur tvättar man? Maten?
Yes, det är kanske lite småtokigt att vilja vandra 90 mil på sin lediga tid. I stekande sol timme efter timme. Från tidig morgon till kväll. Sova i sovsalar med snarkande människor omkring en. Natt efter natt.
Att gå 90 mil är till viss del en fysisk utmaning och till viss del mental utmaning. Jag vet.
Skälen till att välja gå El Camino är många. Du möter människor från jordens alla hörn som alla har samma mål. På Caminon hjälper man varandra och samhörigheten mellan pilgrimerna är stark. Vi bär varandras bördor. Det är stort och precis som det alltid borde vara.
Förra gången jag och maken gick Caminon var han nyss hemkommen från att ha jobbat utomlands under en längre tid. Att gå sida i sida, mil efter mil, var vårt sätt att säga alla ord som aldrig bli sagda när vi levde från varandra. Att binda samman våran band.
Nu går jag Caminon för att vara i en stilla bön och njuta av ett stillsamt nu. Att vila från mängden intryck som en vanlig vardag innebär. Utan bara känna och vara här och nu.
Cruz de ferro. Vi firade en enkel nattvard och lade ned en sten som symbol för bördor vi bär med oss genom livet.
Buen Camino
