Itero de la Vega, dag 12
Ut ur storstad, bort från trafik. Återigen fria vidder så långt ögat kan nå. Vandringslycka.
Älskar de tidiga mornarna efter Caminon. Stillheten och att känna inom sig och se hur den nya dagen gryr. Med soluppgången i ryggen då Caminon går i västlig riktning.
Jag och uppförsbackar. Vet inte riktigt hur mitt psyke är funtat men autonomt, som med hjärnstammen inövad reflex, drar jag på som bara den när det går uppåt. Har ingen betydelse om jag har varit jätte trött innan och det saknas all form medveten avsikt att öka tempot i backen. Min autonoma kropp kan bara inte motstå lusten att tänja mina fysiska gränser.
Och idag hände det igen. Efter 32 km vandring och med 9 km kvar av dagsetappen var uppförsbackarnas uppförsbacke framför oss. Kände bävan inom mig när jag såg backen på långt håll.
12% lutning uppåt i 1050 m. Maken fråga om jag skulle göra min vanliga "tjurrusning" ?
-Nä, svarade jag sanningsenligt. Trodde jag.
Efter ett par meter in i backen var jag igång. Och jag njöt varenda meter ända upp till toppen.
Jag och uppförsbackar har en besynnerlig relation.
Återkommer med bilder. Segt internet så jag ger upp.
Buen Camino
